I slutet på förra veckan så plingade det till i min mailbox. "Du har paket att hämta". Hur glad blir man inte när man har ett paket att hämta ut, och särskilt när man vet vad det är och något man gått och väntat på. Jag hade hittat en gammal väska i skinn på Blocket,  men eftersom jag själv tydligen inte kunde bestämma om den var tillräckligt snygg för att köpas så lade jag en bild på väskan på min Instragram. Och det blev bara tummar upp, tom två tummar upp på vissa håll. Mer behövdes inte för att övertyga mig om att jag skulle ha väskan. Så från Luleå i norr till Skåne i söder så transporterades guldklimpen i skinn, kanske inte så coolt som med ett skepp, men ändå. Väskan är förmodligen 50-tal enligt säljaren, och har tillhört hennes faster som föddes 1915. 

Och jag är redan efter bara en vecka helt beroende av väskan som slukar allt man behöver med sig under en dag, och ändå finns det plats över där jag kan stoppa mina köpta fynd. Även min 13 veckor gamla kattunge Elvis som tillsynes också tyckte att väskan var en fröjd att husera i. Väskan kostade 500 kronor. 

När jag är ute i cyberymden och möbelspanar efter potentiella äldre objekt att lägga vantarna på,  eller för den skull möbler som kan tänkas bli något av mina renoveringsobjekt, så försöker jag att hålla mig till närområdet så att det inte ska bli för långt att åka om jag hittar någott jag vill ha. Risken om jag hittar något som är alldeles på tok för långt borta är att frakten för att få ner det hit kommer att överstiga värdet på prylen med alldeles för mycket så att det inte kommer att vara värt det. Och vad är då charmen med att jag hittar något som jag trånar efter och sen blir jag alldeles förkrossad när jag inser att det är någon annan lycklig själ som kommer att bli ägare till objeket. Den sitsen vill jag inte hamna i. Men ibland går det inte att undvika, och det gamla underbara, "ingen regel utan undantag" kan jag alltid vila mig på när jag hittar något långt borta som jag bara måste ha hit. Tur att det inte är särskilt ofta, här i Skåne finns otroligt mycket gamla vackra, udda och fula med potential som jag kan välja och vraka mellan. Som tex den här gudomliga gamla korgstolen som jag fastnade direkt för när jag såg den, även fast den hade en fruktansvärt otrevlig grön färg. Grönt är skönt är inte alltid ett sanningens ord. Stolen hämtades upp i en villa några minuter bort och i ett nafs stod den här hemma på uppfarten och var redo att byta stil och flytta in hos mig. 

Den förre ägaren av stolen hade tyvärr inte så mycket information att ge mig om stolens tidigare förehavanden mer än att han själv hade köpt den på en antikmässa. Det förvånade mig att stolen var så pass kompakt som den var, ordentligt tung dessutom. En redig pjäs till korgstol. En stol som denna är oerhört svårt att måla med vanlig färg, att komma åt i alla springor är nästan omöjligt. Så jag valde att istället spraya den svart. Rubb och stubb fick duscha i svart färg, tills färgen i nära på tre flaskor var slut. (Och mitt pekfinger hade slutat att fungera) Det går åt mera färg än man tror och även med spray var inte de små springorna särskilt lätta att få färg på. Men helt svart blev det tillslut ändå. 

Nu saknas bara piffet som ska vara i den, en svart fårskinnsfäll står på önskelistan, för ingen rumpa som besöker detta huset skall behöva straffas med hårdheten som korgstolen erbjuder. Förutom minuset på hårdheten så är stolen i sig bra konstruerad och jag kommer nog att avnjuta ett antal kaffekoppar och en god bok i den. 400 kronor betalade jag för stolen, och ca 200 kronor för färgen.